Värsta dagen jag varit med om på länge. Att skrivaren inte fungerade blev droppen och jag brast. Är det normalt? Nej, det är helt klart något fel på mig. "Hej jag heter Josefine och är sönderstressad!" Ingen verkar förstå. Tror inte att jag menar allvar och så farlig kan det väll inte vara? Jo, för snart orkar jag inte mer.

Förståelse, omtanke och omvårdnad, ja tack. Jag begär inte mer än så.